Den här gången en mer normal vandring.

I förra blogginlägget skrev jag om när jag gick uppför Predikstolen och i detta inlägg tänkte jag berätta om när jag gick uppför Kjeragbolten. Den här gången betedde sig blodsockret mer normalt under vandringen.

Inför den här vandringen så antog jag att det som hände vid Predikstolen var ett undantag. Och jag förutsatte att jag inte skulle kräva särskilt mycket insulin. Vi kom dit vid 12-tiden och började med att fylla på med lite mellanmål innan vi började vandringen. Jag låg bra i blodsockret och valde att inte ta något insulin till mackorna vi åt, men jag behöll basaldosen på så att jag fortfarande fick insulin den vägen. Det tog oss ungefär 2 timmar att ta oss upp till Kjeragbolten, och jag fyllde på med ett äpple på vägen. Även om det inte var nödvändigt för blodsockrets skull.

När vi kom upp på toppen låg jag lite åt det högre hållet (runt 9 mmol/l), vilket inte är högt, men inte åt det pressade hållet heller. Uppe på toppen tog vi en liten paus. Jag åt en proteinbar och jag tog en liten insulindos till den. Jag behöll basaldosen på. Blodsockret fortsatte att ligga rätt stabilt.

När vi kom ned igen fyllde vi på med kvällsmat och jag tog en normal insulindos till den måltiden, vilket blev bra. Jag lyckades alltså rätt så bra med blodsockret den här dagen, och jag undvek att ligga pressat. Jag hade nog kunnat försöka ligga lite lägre mot vad jag gjorde, men det var ingen större fara. De nästkommande dagarna kunde jag se att jag var lite mer insulinkänslig, och det verkade som om vandringarna tog ut sin rätt lite i efterhand.

DIA.SE.741-01-FEB2026