Stäng

Vad letar du efter idag?

Skriv valfritt ord och tryck enter

Februari 2024

Adventure race VM med diabetes

Andreas Vikström

När Andreas Vikström fick sin diabetesdiagnos som tioåring hade han nog inte kunnat föreställa sig att han en dag skulle delta i Adventure Race VM. Adventure Racing är en multidisciplinär lagsport som innebär navigering över en omarkerad vildmarksbana med tävlingar som varar från två timmar upp till två veckor. När 26-årige läkarstudenten Andreas deltog i 2023-års VM i Sydafrika ställdes han och hans lag inför en rad utmaningar - allt från att tänja på sina fysiska gränser till att navigera svår terräng i höga temperaturer. 

Att bära sin vikt
Väskorna packade. Lite väl packade om du frågar flygbolaget.
Det är en fråga om tur när bagage ska vägas för incheckning. Allt som oftast får något flyttas mellan väskor och cykellådan. Väskan jag checkar in är sällan för tung, men den verkar vara något mer till bredden fylld än lagkamraternas. Snabbt är den där, tanken på det extra jag bär med mig som inte de andra har.

Vi är påväg till Sydafrika för VM i Adventure race. Inför den här tävlingen har vi fått mindre information än vanligt, arrangören vill undvika att lag som är tidigt på plats kan ta fördelar, se sig om och börja rekognoscera banan. Adventure race går ut på att gemensamt som lag ta sig från start till mål och med hjälp av karta och kompass orientera sig till kontroller längs vägen. Detta görs över flera discipliner; till fots, paddlandes och på mountainbike, tre utmaningar som alltid är med. Tävlingen pågår non-stop över flera dygn. Vi är ett lag på fyra personer och alla måste göra allt. Vi rör oss som en enhet och den här gången är den totala distansen dryga 800km.

Det är en lagsport, något jag älskar. Alla har sina roller och drar sitt strå till stacken, styrkor och svagheter slås samman för att optimera farten framåt. Att jag har typ 1 diabetes, det blir allas problem. Maria, Lars och Jonathan som jag tävlar med är ett tufft gäng att hänga med för vem som helst. Tillsammans utgör vi Hamilton Adventure team och jag vill inte bara hänga med.
Jag vill bidra.

Andreas

Jag har aldrig påstått att det inte vore enklare utan diabetes, både i livet och idrottandet. Diabetes är inte någon superkraft. Min målbild är att det inte ska spela någon roll, jag skall hantera min diabetes så bra att den inte är relevant för utmaningen jag står inför. Det kommer visa sig vara ett högt mål men det finns ett citat jag påminner mig om; Önska inte att det vore lättare, önska att du var bättre.

Adventure race är på sätt och vis en total motsättning till vad jag som diabetiker bör eftersträva i vardagen. Rutinmässiga måltider, måttlig fysisk aktivitet och stadig dygnsrytm - samtliga kastas ut genom fönstret när starten går. Det är inget hälsoprojekt. Det är en stark upplevelse av äventyr, problemlösning, kamratskap och styrka i den enkla strävan att ta sig framåt. Jag kan tänka tillbaka till tioåriga mig, nydiagnosticerad och förtvivlad. Det här är min chans att vara förebilden jag behövde.

109 lag, dryga 400 atleter, rusar upp för första backen. Jag har inte sett en enda CGM-mätare frånsett den på min egna överarm. Här är det inte lika lätt att känna igen sig som hemma på gymmet. Kvällen innan sänkte jag mitt långtidsverkande insulin med 18%. På höftbältet har jag med mig insulinpennan i ett litet kylfodral, jag väntar mig inte använda den särskilt mycket. Min CGM-mätare kommer jag ha desto mer nytta av. De kommande dygnen handlar det mest om att lyckas få i sig tillräckligt med socker för att hålla mig ovanför det röda strecket på Dexcom- mottagaren. Vi tillåts inte ha mobiltelefoner under tävlingen då det vore helt otänkbart sett till att navigeringen är en stor del av utmaningen. Jag har den speciella mottagaren vattentätt förpackad i en ficka på bröstremmen, den fickan är ett måste på tävlingsryggsäcken.

Inför den här tävlingen har jag nyligen gått över till Dexcom G7. De alltid så efterlängtade uppdateringarna känns självklara att välkomna in i vardagen utan större ifrågasättande. Inför ett adventure race har jag en klart mer konservativ inställning, här vill jag ha pålitlighet. Det står också klart för mig att ingen medicinsk utrustning testas för flera dygns adventure race, vilket innebär att jag behöver tänka igenom allt. Hängslen och livrem. Ett exempel på en olustig tanke jag hann ha innan racet; Hur länge håller batteriet i mottagaren? Eftersom jag till vardags använder telefonen hade det inte slagit mig att stresstesta den nya mottagaren.. Nybörjarmisstag! Jag packar för att göra det möjligt att ladda mottagaren från pannlampans batterier, ifall det skulle krisa. Ingen skada skedd kan man tycka men nu är vi där igen, någonting extra som jag bär, vikt i ryggsäcken.

Andreas trail

I rörelse
Första dygnet sover vi ingenting men har svårt att hålla den farten vi hade önskat. Fötterna gör ont vid varje steg. Huden ömmar och hela tiden gör någon muskel dig uppmärksammad på att den här belastningen inte är hållbar. De andra i laget känner likadant, men det syns sällan på dem. Värmen tar hårt på mig. Jag hör en lagkamrat fråga om 6-7 timmar ytterligare är en rimlig uppskattning till nästa delmål. ”Dubbla det” får hon till svar, vad håller vi på med? Det är slående hur sällan jag tänker på hur långt det är kvar av tävlingen. I princip är det ständigt fullt upp med att lösa något aktuellt problem, rätta till packningen så det gör mindre ont, komma överens om hur vi ska optimera farten eller tänka igenom nästa växling. Tur är nog det. Det finns ingen plats att tycka synd om sig själv.

VM i Sydafrika blir inget bra race för oss. Temperaturen pendlar mellan noll den kallaste natten och över 40 grader när solen är som mest intensiv. Kylan kostar mycket energi, men hettan är ännu svårare att förhandla med. För egen del hade det krävt klart mer acklimatisering än jag fått chans till den här gången, lesson learned. Sträckorna är långa och vi blandar snabba cykelsträckor, där vi passerar 10-tals lag, med allt för långsamma sträckor till fots. Paddlingen sker medströms en flod som precis fyllts på av ett kraftigt regn. Jag var lättad att få vila fötterna och det var sannolikt den roligaste paddlingen vi upplevt under ett adventure race. Långa och intensiva partier av forsar som är på gränsen för vad tävlingens kajaker är lämpliga för, vilket gör att milen strömmar fort. Vi hålls alerta, men inte heller här får vi åtnjuta en stund där samtliga i laget mår bra. Det är något av tjusningen med tävlingsformen i vanliga fall: Det är så långt att alla fyra hinner vara både starkast och svagast i laget, även han med diabetes. Ska man däremot nå höga placeringar på ett VM behöver det vara så mycket tid som möjligt där alla fyra kan ånga på samtidigt.

Det är ett enkelt koncept, vi håller ihop och kan därför inte röra oss snabbare än vad den, för stunden, svagaste klarar av. Vi täcker upp för varandra. Bär varandras packning, bogserar varandra med linor, håller varandra varma. Det är den absoluta kristalliseringen av lagsport, något som jag tror fostrar en ödmjukhet och tillit som inte kan skapas i vardaglig miljö. Cirka 118 timmar in i tävlingen hamnar jag däremot på den sidan av lagarbetet som jag tycker minst om. Kanske brände jag för mycket kraft dygnet innan, kanske var det den åter stigande solen, sannolikt ingen enskild förklaring för det men min gräns var passerad. Jag tappar energi, börjar må riktigt illa och rör mig allt långsammare. Vi har varit i liknande situationer förut, men vi har aldrig varit här förut.
Det här har inte med blodsockret att göra, men diabetes gör återigen inte situationen lättare. När värmeslag blir allvarligt nog är det förvånansvärt svårt att få i sig ja, nånting alls faktiskt.
Addera till det tröttheten av några fåtal timmars total sömn de senaste fem dygnen. Jag var slut, helt utmattad och ridån gick ned. Skillnaden mellan mig och mina lagkamrater finns där när vi är starka, det krävs uppmärksamhet av mig för att hålla mitt blodsocker på en nivå där jag fortsätter känna mig stark. När vi är svaga och mår så dåligt att vi inte får i oss någon energi kan vi anta att mina lagkamrater inte kommer bli starkare, men för mig kan det absolut bli farligt. Det är en verklighet jag inte kan gömma för mig själv och verkligen inget jag kan sopa under mattan när en av mina lagkamrater är intensivvårdsläkare. Jag försöker ibland, det får jag erkänna.

Insikter
Jag får bryta tävlingen, det var inte något annat alternativ. Situationen var ganska allvarlig och jag har utan tvekan aldrig mått sådär dåligt tidigare. Det här var inte en fråga om lågt eller högt blodsocker, jag vill trycka på det. Det är såklart rimligt, och rentav korrekt, att mina lagkamrater tänker tanken och hyser oro runt min diabetes när jag mår dåligt. Mitt lag hanterade det fantastiskt bra och tilliten till de tre är bara starkare efter det här äventyret. Vad som skaver är däremot det generella tunnelseendet jag som diabetiker får möta när nånting inte går vägen. Diabetes verkar vara en greppbar etikett. Heatstroke blir snabbt ketoacidos till och med i professionella läkares ögon. Jag har redan en diagnos och det verkar lättare att hitta något i den som förklaring, än att fundera på vad jag uppenbarligen har utsatt mig för de senaste dygnen. Men jag skriver inte den här artikeln för att anmärka på kunskapsluckor. Jag skriver till diabetikerna, oss.

Att jag skriver överhuvudtaget kommer från att jag brinner för att visa att det här går.
Det hade jag behövt höra som tioåring. Jag har drömt om att komma till den nivå där jag inte ifrågasätts på grund av min diabetes, att jag bevisat tillräckligt. Nu har insikten landat att det inte finns någon sådan nivå, dit kommer jag aldrig. Jag är på VM, den högsta nivån av en extremt fysiskt påfrestande sport, och får fortfarande möta slutsatser som att ”jag som diabetiker inte är van att pressa mig själv”. Det kommer säkerligen från omtanke, folk som bryr sig om mitt bästa. 

Men ni vet hur det skär i mig när jag upplever att andra ser mig som en svag länk. Vi kommer alltid få stångas med det. Ingen ska blunda för det allvarliga i den sjukdom vi har, men ingen med diabetes ska blunda för de möjligheter som fortfarande ligger framför. Vi måste jobba för en balans, i vårt egna förhållningssätt och den bild vi sprider till omgivningen. Det här med balansering, inte för högt - inte för lågt, måste ju ändå vara just det vi diabetiker blir expert på. Och Du, det ÄR värt det.

Porträttfoto: Kirsten Oliver 


DIA.SE.445-01-JAN2024

Om Making Diabetes Easier

En kunskapsbank och mötesplats kring diabetes. Med fokus på sådant som gör vardagen, tillvaron och hela livet enklare och friare för dig som lever med diabetes.

Our mission?

#Makingdiabeteseasier

Icon
Icon
Icon
Icon