Jag fick diabetes typ 1 när jag var fem år gammal och därmed har jag vuxit upp med sjukdomen. Det känns som diabetesen är en del av mig. Men den definierar mig inte. Jag har lärt mig att acceptera och leva med sjukdomen. Jag tror att det för vissa, speciellt de som insjuknar i tonåren, kan vara väldigt tufft att lära sig acceptera och inse att det är en ny del av dem själva.

Min diabetes är med mig överallt, dygnet runt – på träning, resor, och relationer. Jag medger att det finns perioder då diabetesen kan ha tagit mycket plats mentalt, och det har varit tufft. Jag har tyckt att det tuffaste är när man mår dåligt av låga eller höga blodsockervärden. Det är klart att man ibland har velat skrika rakt ut när tekniken strular, men det är ju bara teknikstrul.

Jag har not låtit min diabetes ta över min personlighet, men den har influerat min personlighet. Tack vare den är jag ordningsam och jag har förmågan att planera och ta ansvar. Något som jag ser som styrkor. Många av mina vänner har till en början inte ens vetat om att jag har diabetes, tills de har sett mig byta en podd eller liknande. Då blir de allra flesta väldigt nyfikna och har massa frågor hur det är att leva med diabetes. För mig är det så normalt, för det är en del av mig, men den är inte hela min berättelse.

DIA.SE.742-01-FEB2026