20 år gammal, ett år efter studenten, tog livet en vändning. Jag hade jobbat ett år för att tjäna ihop pengar för att kunna upptäcka världen. Jag skulle absolut inte börja plugga på ett tag, utan jag skulle bara ta livet som det kom!
Sommaren 2020 hade jag bestämt att jag skulle vara helt ledig. Jag hade utöver skolan extrajobbat som gymnastikledare sedan jag var 11 år och sommarjobbat varje sommar sedan jag var 14. Nu ville jag ta en sommar helt ledig! För vem vet när man kan göra det igen? Men mitt frivilliga jobb på gymmet byttes efter 3 veckors ledighet ut till ett ofrivilligt jobb som bukspottskörtel, 24 timmar om dygnet. Där försvann min lediga sommar.
Som jag nämnt i tidigare inlägg blev en eventuell resa till hösten inte längre ett alternativ. Det var jag inte redo för med det nya livet med diabetes, så in på läkarlinjen och flytta hemifrån tyckte jag var ett bättre alternativ. Då i alla fall.
Nu är jag halvvägs på läkarlinjen och dessa 3 år har inneburit både med- och motgångar. Typ 1 diabetes, studentliv, stress och en krävande utbildning är inte alltid den lättaste kombinationen. Det funkar absolut men för det första krävs det mycket mer planering och för det andra påverkas ju blodsockret av allt.
De första 5 terminerna är väldigt teoretiska och innebär mycket föreläsningar och olika seminarier, den enda praktiken är bara någon enstaka dag på vårdcentral. Från termin 6 och uppåt är det nästan bara praktik på sjukhuset. Under de mer teoretiska terminerna hade jag insulinpennor och det gick ganska bra tyckte jag. Däremot märkte jag att blodsockret blev väldigt mycket svårare att reglera under praktikdagar och därför valde jag att börja med Omnipod under termin 6.
Dessa år har verkligen varit jätteroliga och lärorika men de har också varit otroligt stressiga för mig. Jag är väldigt högpresterad av mig, går ”all in” i allt jag gör och vill att allt jag gör ska bli nästintill perfekt. Blodsockerkurvor, inlämningar, tentor, träning, you name it. Stresskapare kanske man kan kalla mig ibland… Läkarlinjen är en krävande utbildning där även nervositet uppkommer i vissa tillfällen och det ihop med all den andra stressen som jag bygger upp påverkar såklart diabetesen.
Alla stresshormoner höjer mitt blodsocker och gör det väldigt svårt att få ner… och ett högt blodsocker gör mig trött, irriterad och mer stressad. Det har varit flera situationer när jag blivit stressad i plugget, fått högt blodsocker och inte kunnat koncentrera mig, vilket skapar ännu mer stress och ännu högre blodsocker. En ond spiral helt enkelt. Någon gång när jag varit hemma har jag fått lägga mig på soffan och bara andas för att sänka min stress och på så sätt fått ner värdet. Men det går ju inte att göra det när jag är på universitetet eller sjukhuset.
Att tycka att diabetesen var tuff under mina 5 första (mer teoretiska) terminer var en underdrift när jag kom ut i kliniken på termin 6. Den terminen tog nämligen nästan kål på mig med blodsockret. Från att ha kunnat anpassa och planera mina studier lite mer under de första terminerna – plugga hemma, gå och träna mer flexibelt eller kunna ta en promenad när jag blev hög – till att vara låst på sjukhuset en arbetsdag – inte kunna röra på mig hur som helst, inte hinna träna som jag tidigare gjort, mer stillasittande, nervositet och trötthet. Det skapade en helt ny vardag för mig som gav mig de värsta blodsockerkurvorna som jag haft och det i sin tur en enorm stress och ångest för mig. Under denna termin började jag även med Omnipod, vilket i sig var en jättestor omställning och mest adderade stress och blodsockerhöjningar. Det blev lite mycket under den terminen så att säga…
Jag känner mig fortfarande hyfsat ny med diabetesen och vill helst inte att mina blodsockerlarm ska tjuta i ”fel” situationer (under ex. patientmöte eller undersökningar). Det i sig är också en stressfaktor som ligger och gror i mig när jag är ute på kliniken (även fast jag blir mer och mer bekväm med att ”händer det så händer det”). Men sedan jag började med Dexcom har jag kunnat känna mig lite mer avslappnad tack vare alla olika typer av larm och ljudsignaler som jag kan ställa in. Nu på kliniken har jag endast vibrationer på, vilket gör mig väldigt mycket mer bekväm.
Men något jag är 99% säker på är att utan diabetesen hade jag mentalt mått väldigt mycket bättre under dessa 3 år av läkarstudier och jag hade nog kunnat njuta mer.
DIA.SE.675-01-SEP2025
