”Varför skulle jag som redan kämpade så mycket med mina tankar, mitt kontrollbehov och min psykiska hälsa drabbas av en sjukdom som krävde ännu mer kontroll och tankeverksamhet?”
Jag har aldrig ställt frågan varför just jag skulle drabbas av typ 1 diabetes, frågan har i stället varit varför det just var typ 1 diabetes som jag skulle drabbas av? Självklart är jag väldigt tacksam för att jag inte diagnosticerades med något ännu allvarligare, men ibland kan jag fundera på om mina personliga utmaningar i denna stund hade varit de samma om jag hade fått någon annan kronisk sjukdom.
Under hela mitt liv har jag varit en väldigt ambitiös och driven tjej, siktat högt och pressat mig till gränserna för att göra så bra ifrån mig som möjligt. Jag har velat få mina nära och kära att må bra och jag har velat vara alla till lags. Lite av det där ”duktig-flicka-syndromet”, ni vet. Förutom detta har jag sedan unga tonår haft en ganska dålig självbild med en osund relation till mat och träning som följd.
Med detta i bakgrunden, utan att ha tagit itu med något, blev livet genast mycket, mycket jobbigare med en diabetes typ 1. ALLT eskalerade för mig.
- För det första fick jag en sak till att reglera och hålla på topp, nämligen ett blodsocker… Egentligen inte för att jag var rädd för komplikationer eller för lågt värde, utan bara för att kurvan skulle vara så perfekt som möjligt.
- För det andra krävdes det ännu mer planering i livet! Och nu kunde konsekvenserna av planeringen faktiskt bli riktigt farliga. Ett enormt konsekvenstänk har jag alltid haft så detta eskalerade ju också såklart.
- I och med att jag pressade mitt blodsocker åt det låga hållet fick jag ofta låga värden och var tvungen att äta trots mättnad. Vikten blev genast svårare att hålla och min självbild blev ännu sämre. Med detta blev jag ännu mer restriktiv med kosten och hårdare med träningen. Men det som var frustrerande och som spädde på min stress ännu mer var att jag inte bara kunde träna hur som helst eller när som helst och jag kunde inte bara undvika att äta när blodsockret sade ifrån.
- Förutom den kroppsliga förändringen som gjorde mig ännu mer osäker i mig själv hade jag helt plötsligt en synlig sensor på kroppen och till en början sprutor att sticka mig med. Man ska absolut INTE skämmas över sina hjälpmedel och man ska absolut INTE gömma dem, men med en redan sviktande självbild blev jag ännu mer osäker.
- Redan tidigare hade jag det väldigt kämpigt med beslutsångest och diabetesen gav mig en rejäl ökning av antalet dagliga beslut. Energin dränerades totalt.
Detta är några av mina utmaningar som verkligen eskalerade för mig när jag fick diabetesen. Som jag nämnt i tidigare inlägg började jag plugga strax efter att jag hade diagnostiserats och snabbt därpå flyttade jag även hemifrån. Det blev väldigt mycket nytt på väldigt kort tid. Den intensiva utbildningen blev ytterligare en stressfaktor, både plugget i sig men även kombinationen med att kontrollera diabetesen på universitetet. Jag ville att de nya personerna i min omgivning skulle lära känna mig, Olivia. Inte Olivia, hon med diabetes. Samtidigt som jag av den anledningen dumt nog ibland gömde mina sprutor var jag i andra stunder tvungen att berätta av säkerhetsskäl men också varför jag ibland tog sprutor eller varför telefonen larmade.
Efter lite mer än två år med typ 1 diabetes och läkarlinjen började jag känna att jag kom närmre och närmre den där väggen folk pratar om. Det hade i princip varit två år med kronisk stress, enorm strikthet mot mig själv och ingen återhämtning. Men termin 6, våren 2025, tog nästan kål på mig. Jag har nämnt lite av det i ett tidigare inlägg och som jag även nämnde där så tror jag inte att jag hade kommit dit om jag inte haft diabetesen. Det var också terminen när jag fick Omnipod 5 med Libre 2 sensorn, vilket var en stor omställning! Det tog väldigt lång tid innan jag kände att jag inte ville kasta iväg både pumpen och sensorn, men när jag sedan fick Dexcom G6 blev allt lite lättare. Den sensorn ihop med pumpen passade mig bättre.
Jag är på en bättre plats i livet nu och det känns som att jag håller på att hitta tillbaka till mig själv! Jag tog hjälp av en psykolog redan i slutet av termin 5 som jag har jobbat med fram tills nu. Hon har hjälpt mig en bra bit på vägen men jag har absolut en bit kvar. Något jag önskade när jag skulle börja gå till en psykolog var någon som även hade kunskap om typ 1 diabetes, men det är ju inte det lättaste och diabetesmottagningens kuratorer kände jag tyvärr inte riktigt hade tillräckligt med kunskap för att kunna hjälpa mig med alla mina utmaningar. Tänk om typ 1 diabetes kunde bli ännu mer etablerat i samhället så att vi kunde få psykologer med en typ-1-diabetes-specialitet! Det finns ju en del statistik på att personer med typ 1 diabetes har ökad risk för psykisk ohälsa, ätstörningar, utmattningar och så vidare. Jag tror att många av oss hade mått bättre av att kunna gå och prata med någon som har en riktig inblick i vad typ 1 diabetes är och innebär.
DIA.SE.707-01-NOV2025
