Självklart känns det skit att ha typ 1 diabetes. Det är ingen som vill ha det, och det är viktigt att få känna att det ibland är orättvist och jobbigt. Men att fastna i allt det negativa gör ingen nytta i längden. Därför har jag ibland ställt mig själv frågan: finns det något som faktiskt är bra med att ha diabetes?

För mig har diabetesen gjort att jag har lärt känna min kropp på en helt annan nivå. Jag tvingas lyssna på kroppens signaler varje dag. Jag kan tydligt känna hur stress påverkar mig, hur lite sömn känns i kroppen och hur träning, mat och återhämtning hänger ihop. Jag har fått ett annat perspektiv på hälsa, där återhämtning och balans är minst lika viktiga som prestation.

Att leva med typ 1 diabetes kräver också planering, konsekvenstänk och disciplin. Det är egenskaper som inte bara stannar vid diabetesen, utan som smittar av sig på andra delar av livet. Studier, jobb, träning och relationer påverkas alla positivt av att jag har lärt mig struktur, ansvar och framförhållning.

Samtidigt tror jag att diabetes gör oss mer flexibla och lösningsorienterade. Saker går inte alltid enligt plan, och man tvingas ofta tänka snabbt och praktiskt när något oväntat händer. De här egenskaperna är otroligt värdefulla, inte bara i vardagen utan i livet i stort.

Jag tror också att vi som lever med diabetes utvecklar en mental styrka som inte alla har. Vi bär på något osynligt, men väldigt krävande. För min del har det gjort mig mer förstående inför andras situationer och kamp. Jag dömer andra mindre. Om jag jämför mig med mina kompisar kan jag ibland märka att de dömer snabbt, medan jag ofta tänker att vi faktiskt inte vet hela historien. Det har gjort mig mer lyhörd, mer ödmjuk och mer medmänsklig.

DIA.SE.742-01-FEB2026