När jag skrev mitt första blogginlägg i mars hade jag fortfarande en stark förhoppning om att snart vara tillbaka. Jag hade precis fått svar på tester som visade Mycoplasma pneumoniae och väntade på att få börja med antibiotika. I mitt huvud handlade det då om några veckor till av tålamod, innan kroppen skulle svara och jag sakta men säkert skulle kunna ta mig tillbaka till den nivå jag varit på tidigare, både fysiskt och mentalt.
Men riktigt så blev det inte.
Jag fick inte antibiotika direkt, och till slut var det en kompis från Mexiko som hjälpte mig att få tag på det därifrån. Jag började därför antibiotikabehandlingen först i mitten av april, och tiden fram tills dess var väldigt kämpig. Att gå runt med en infektion så länge tär både på kroppen och psyket, särskilt när man är van vid att fungera på en hög nivå. I mitten av maj flög jag hem till Sverige, och det var först då som jag började känna mig lite mer som människa igen. Energin var något bättre, vardagen blev lättare, men jag var fortfarande väldigt långt ifrån den atlet jag en gång varit.
Jag kände att något inte riktigt stämde. Trots att infektionen var behandlad fortsatte jag att ha problem med andningen. Jag blev väldigt lätt andfådd, och när jag ansträngde mig lite mer fysiskt fick jag en tätnande känsla i luftvägarna och svårt att ta djupa andetag. Det var en obehaglig känsla, särskilt eftersom jag vet hur min kropp brukar reagera på träning. Samtidigt låg min puls fortsatt onormalt högt, och min HRV lågt. Det här var inte normalt för mig, och jag kände starkt att jag ville få detta utrett ordentligt.
Jag försökte få tid för en astmautredning via svensk sjukvård, men fick besked om att spirometri tidigast skulle kunna göras till hösten. Att vänta så länge kändes inte rimligt, eftersom jag skulle flyga tillbaka till USA i augusti. Till slut valde jag därför att söka privat och betala för undersökningen själv. Där kunde man se att min lungfunktion var nedsatt och att det fanns en lindrig obstruktivitet. Jag fick börja med astmamediciner, och för första gången på länge kände jag att någon faktiskt tog mina symptom på allvar.
Under sommaren kunde jag försiktigt börja träna lite igen. Det handlade inte längre om prestation eller utveckling, utan om att röra på kroppen för hälsans skull. Återhämtningen gick dock väldigt långsamt, och jag blev lätt sjuk igen. Det blev tydligt att kroppen behövde betydligt längre tid än jag själv ville acceptera. För mig, som alltid varit van vid att pusha och pressa, blev detta en enorm omställning. Jag fick verkligen öva på att lyssna in kroppen och att inte stressa fram något, hur frustrerande det än var.
Under hösten i USA har jag kunnat träna ett pass om dagen, vilket jag är väldigt tacksam för. Samtidigt är det långt ifrån hur mitt liv såg ut tidigare. Från att ha tränat dubbla pass dagligen och haft tydliga mål, känner jag mig nu mer som en “Svensson” när jag tränar. Någonstans längs vägen har jag också tagit beslutet att avsluta min elitkarriär inom triathlon.
Det beslutet har inte varit enkelt. Min löpskada, som jag har kämpat med i tre år, har tyvärr inte förbättrats. Och den här långdragna sjukdomsperioden blev det som till slut avgjorde. Jag har insett att återhämtningen kommer att kräva betydligt mer tid än vad jag först trodde och jag är inte längre beredd att offra min hälsa för prestation. I slutet av december är min vilopuls fortfarande runt 65 under nätterna (mot tidigare 40-45), och en HRV på cirka 30 (mot tidigare 150-200). En ny spirometri som gjordes när jag kom hem över julen resulterade också i att astma nu satts som en faktisk diagnos.
Ur ett diabetesperspektiv har året varit minst lika utmanande. Under hösten ökade min insulinresistens igen, trots att jag fortfarande står på Ozempic. Ett tydligt tecken på att kroppen fortfarande är belastad och inte helt i balans. För mig har diabetesen alltid fungerat som en slags indikator på hur kroppen mår i stort, och i år har den signalerat tydligt att återhämtningen inte är klar. Kosten i USA gör det inte alltid lättare heller, och det har krävt ännu mer medvetenhet och tålamod.
Det här året blev alltså inte alls som jag hade tänkt mig. Men det har lärt mig mycket. Om tålamod, om acceptans och om att ibland behöva släppa taget. Att vara stark har för mig alltid handlat om att kämpa vidare, men i år har styrka istället handlat om att bromsa, lyssna och anpassa mig. Just nu fortsätter jag där jag är. Med fortsatt tålamod. Med respekt för kroppen. Och med en insikt om att vägen framåt inte alltid är rak, men att den fortfarande är min.
DIA.SE.742-01-FEB2026
