En perfektionist med typ 1 diabetes, är det hållbart? En av mina största utmaningar med diabetesen har varit att släppa kraven på de ”perfekta” blodsockerkurvorna. Under 3,5 år har jag haft en konstant stress över att undvika höga värden. Låga värden har jag inte upplevt som en stress, utan det är framför allt ”topparna” och ”bergen”. Det är ju de höga värdena som höjer HbA1c och det är de som ger de klassiska komplikationerna.
Jag var bestämd redan från början att diabetesen inte skulle begränsa mig på något sätt, jag skulle leva som jag alltid gjort! Men tyvärr har jag inte gjort det. Efter en diabetesdebut gäller det nämligen att lära sig allt på nytt igen – hur man lever sitt liv i samtidigt som man reglerar blodsockret. I början är det verkligen bara ett ständigt prövande, misslyckande och prövande igen. Det är det även senare i sjukdomen, men då har man kanske testat det mesta en gång i alla fall och man har lite mer kunskap.
Jag är ganska säker på att de flesta med typ 1 diabetes tycker att det finns lättare och svårare typer av mat för blodsockret. I mitt fall har jag successivt testat det mesta som jag gillar att äta, vissa saker fler gånger än andra. Men i de flesta situationer har jag sedan valt att undvika den svårare maten för att slippa få höga värden, trots att det kanske har varit det jag har varit mest sugen på. Logiskt och förståeligt i vissa tillfällen, men dumt och onödigt i andra. Genom att göra såhär gjorde jag mig själv bara en enorm björntjänst.
De ätstörda tankarna som i många, många år har snurrat runt i huvudet gjorde matsituationerna inte lättare. Nu var det en stress både över själva maten och över blodsockret. Oturligt nog, i mitt fall, är det ju oftast så att den maten som anses mer hälsosam är snällare mot blodsockret och den maten som anses mindre hälsosam är den svåra för blodsockret. Rädslan att få högt blodsocker bidrog därför till ännu mer restriktivitet kring maten. Restriktiviteten ledde till bättre blodsocker som jag då ännu mindre ville utmana. Det blev en ond cirkel helt enkelt där både ätstörningen och diabetesen fick mer plats.
Nu har det gått 3,5 år och jag har faktiskt fått en annan inställning till de höga blodsockervärdena. Absolut vill jag ligga så mycket som möjligt inom målområdet, men jag blir inte alls lika stressad när värdena går utanför längre. Hur kom jag hit då? Jag kände efter förra terminen att jag behövde ändra mitt liv för att hålla framöver och två stora områden där jag behövde minska på stressen var jakten på de perfekta blodsockerkurvorna och mina ätstörda tankar. Detta har verkligen gått hand i hand, genom att utmana det ena har även det andra utmanats!
Något annat som också har bidragit till en mindre stress kring höga värden är att jag vid flera tillfällen har tvingats ha ett högt blodsocker i flera timmar i sträck under praktik i plugget. Blodsockret är inte alltid så lätt att styra under sådana dagar och många gånger lyckas jag inte få ner värdena förrän jag går hem. Jag vill såklart inte att det ska vara såhär framöver men jag har insett att det nog får vara så i perioder.
Jag älskar min utbildning men som läkarstudent blir jag konstant påmind om komplikationerna en diabetiker kan få. De flesta patienter med komplikationer som jag har sett har dock haft typ 2 diabetes, men komplikationerna är ju ändå desamma. Det är verkligen inga roliga följder man kan få om man inte sköter sitt blodsocker…
Vi har så höga krav på oss själva med kurvorna. Det är svårt eftersom det faktiskt gäller ens framtid… Men vad är en framtid om man inte kan leva i nuet? Det är en väldigt svår balansgång tycker jag! Men jag tror att mycket av det ”nya lugnet” som jag känner bottnar i att jag har fått acceptera att diabetesen kommer vara olika lätt att hantera i olika perioder i livet. Jag gör mitt bästa och mer kan jag faktiskt inte göra!
Jag är så otroligt tacksam att jag fick diabetesen 2022 och att vi har tillgång till de hjälpmedlen vi har i Sverige. Sensorerna är helt fantastiska, HbA1c-värdena har ju över lag blivit mycket bättre sedan sensorerna kom, vilket är superbra! Men för mig är en liten nackdel med sensorerna att man konstant ser sina värden. Det är såklart väldigt bra ut diabetessynpunkt men det skapar ju också en enorm stress att se kurvan hela tiden. Periodvis har jag tvingat mig låta det gå en viss tid mellan gångerna jag tittar på värdena för att minska på stressen, för stundtals har jag nästan varit beroende av att titta på kurvan…
Förhoppningsvis har vi en bot i framtiden! Och gissningsvis kommer det finnas ännu mer hjälpmedel som underlättar för oss under tiden. Men till dess är jag väldigt glad över hjälpen som jag får av Dexcom.
DIA.SE.737-01-JAN2026
