Insulin. Långtidsverkande och korttidsverkande. Sprutor. Kanyler. Blodsockermätare. Lansetter. Teststickor. Ketonmätare. Pump och pumptillbehör. Glukagon. Sensorer. Intyg. Annat smått och gott.

Att resa med typ 1 diabetes innebär att vara förberedd för ALLT. Och det innebär ALLT. Ens livsuppehållande packning kan bli stulet. Insulinet kan förstöras i fel temperatur. Elektroniska och tekniska hjälpmedel kan börja strula. Vissa länder är väldigt skeptiska till alla sprutor och nålar. Kanske blir man sjuk. Kanske behöver man sjukhusvård. Kanske behöver man stanna mycket längre än vad man tänkt.

Även i vardagen hemma behöver man med typ 1 diabetes vara förberedd på det mesta men där har man förhoppningsvis snabb tillgång till sina hjälpmedel. På en resa däremot behöver man ha med sig allt och lite till. Det måste finnas reserver av ALLT om något skulle gå snett.

Nu har jag rest med både insulinsprutor och insulinpump, till både varma och kalla ställen, jag har både flugit och bilat och jag har rest själv och med sällskap. För mig har det alltid gått bra, men jag har ju också alltid haft nästan tre gånger så mycket med mig än vad jag egentligen behövt.

Här kommer några punkter som jag brukar tänka på:

- Alltid lägga insulinet i handbagaget. I bagageutrymmena i planet kan det lätt bli för kallt vilket förstör insulinet.

- Om det är ett varmt ställe jag ska åka till brukar jag ha insulinet i kylväskor anpassade för insulin.

- Jag tar ofta med både kortverkande- och långverkande insulin så att jag skulle klara mig tre gånger längre tid än vad resan är planerad. Tänk om man inte kan resa hem som planerat, om insulinet skulle förstöras, bli stulet eller att man tappar bort det.

- Kanyler (nålarna) till sprutorna behöver tillsammans med insulinet också finnas i överflöd.

- Generöst med sensorer brukar jag också ta med. Det kan hända että någon inte fungerar, att någon trillar av (ffa i värme och bad) eller att resan förlängs.

- En manuell blodsockermätare finns alltid med ifall tekniken skulle börja strula eller om sensorerna man tagit med (trots marginal) skulle ta slut.

- Till blodsockermätaren behövs lansetter (nålarna som sticker i fingret) och teststickor och även av detta behövs en back-up. Det är väldigt sällan som jag sticker mig i fingrarna för att kolla blodsockret, men om jag skulle bli ”sensor-lös” på en resa måste jag ha med mig så att jag kan sticka mig kanske minst 10 gånger per dag.

- Ketonmätare är också bra att ha med sig, framför allt om man är pumpanvändare då risken för ketoner (och syraförgiftning) kan bli stor vid sjukdom eller pumpstrul. Även för pennanvändare är det bra att ha med vid exempelvis sjukdom eller om insulinet skulle bli förstört.

- Precis som till blodsockermätaren behövs det också teststickor och NÅLAR.

- Jag har alltid med mig glukagon (antingen i sprutform eller i nässpraysform) ifall jag skulle bli så pass låg att jag blir medvetslös. Det höjer nämligen blodsockret snabbt om någon annan i närheten kan ge det.

- Som pumpanvändare behövs det också packas ned en hel del pumpsaker. Beroende på vilken pump man har behöver man ta med sig olika saker till pumpen. Men som pumpanvändare behöver man också ta med si insulinpennor ifall pumpen/pumparna skulle sluta fungera.

- Ett intyg av läkare där det står att man har typ 1 diabetes och har med sig mediciner och tillbehör kan också vara bra att ha med sig. Vissa länder är som sagt stenhårda med sprutor och nålar och så kan det vara bra att ha intyg med sig.

- Om man inte reser själv är det såklart väldigt viktigt att resesällskapet vet vad de ska göra i vissa eventuella situationer.

- De gånger jag har rest själv har jag sagt till kabinpersonalen att jag har typ 1 diabetes och om jag skulle bli medvetslös eller bete mig konstigt behöver jag socker. Jag har oftast haft med mig glukagonnässpray som jag också har berättat om. Det kan kännas lite töntigt och jobbigt att göra detta men både för ens egen och flygpersonalens skull är det faktiskt väldigt viktigt och hjälpsamt ifall situationen skulle uppstå. Senaste gånger jag flög själv och berättade om glukagonnässpray var det till och med en av flygvärdinnorna som kom och pratade med mig och sa att hennes man också hade typ 1 diabetes (otroligt skönt måste jag säga!).

- Jag ser ofta till att dela upp lite av sakerna i olika väskor så att jag inte har allt i en och samma. Insulinet och ett ”set” har jag alltid i mitt handbagage. Om jag har en incheckad väska lägger jag något ”set” där också.

[Red anm: Kontrollera alltid vilka temperaturer dina tekniska diabetesprodukter tål.]

Utöver diabetesprylarna behövs ju även andra vanliga saker när man ska ut och resa! Kläder, skor, pass mm. Det kan lätt bli väldigt mycket packning samt en del stress av resa med typ 1 diabetes, framför allt om man ska långt bort och vara i väg länge. Det är lätt att glömma saker och många gånger kan det lösa sig ändå, men för min del är det en trygghet att veta att jag är så förberedd jag kan bli. Det gör också att jag kan njuta lite mer av resan!

DIA.SE.778-01-MAJ2026