Att leva med typ 1-diabetes innebär ett dagligt pussel av beslut, avvägningar och anpassningar. Mat blir mer än mat – det blir siffror, riskkalkyler, rädslor, ritualer och skuld. Kolhydraterna står nästan alltid i centrum. De påverkar blodsockret och därför får många av oss tidigt höra att vi ska vara försiktiga, räkna allt, kontrollera allt.
För mig blev det där kontrollbehovet så starkt att det till slut tog över mitt liv.

Jag, Sara, har levt med typ 1-diabetes i över 23 år. Under de här åren har jag bott i USA, överlevt en sepsis, sprungit både halvmaraton och maraton och hittat styrka i crossfit. Men jag har också gått igenom något som nästan tog ifrån mig allt: min ätstörning.

När diabetes och ätstörning möts

Det började inte som en ätstörning. Det började som “disciplin”. Som en önskan att få bättre blodsocker. Färre kolhydrater, mindre mat, mindre insulin, mer kontroll. Men den kontrollen blev snabbt ett fängelse.
Snart handlade allt om att äta så lite som möjligt, väga, tänka, undvika.
Jag tappade inte bara kilo – jag tappade livet.

Samtidigt fortsatte diabetesen. Den stannar inte bara för att man själv inte orkar. Den kräver fortfarande insulin, mat, omvårdnad. Men min hjärna var fast i ett destruktivt mönster där rädslan för mat hade blivit större än rädslan för höga blodsocker eller komplikationer.

Jag minns att jag ofta kände mig som att jag hade kastats ut i ett djupt hav. Det fanns ingen strand. Ingen plats att vila. Jag trampade vatten för att överleva, men utifrån såg det ut som att jag simmade. “Titta, hon klarar det. Hon är stark.”
Men inombords sjönk jag.

Vändningen

Till slut nådde jag en punkt där jag inte längre orkade ljuga för mig själv. Jag behövde hjälp. På riktigt.
Jag blev inlagd på SCÄ – Stockholms Centrum för Ätstörningar.

Det var inte magiskt. Det var inte lätt. Det var inte ett filmögonblick där allt bara föll på plats.
Det var tårar.
Det var ångest.
Det var att tvingas äta sådant jag undvikit i år.
Det var att möta alla de där tankarna jag gömt under perfekta kolhydratsräkningar och “duktighet”.

Det innebar att sitta i rum där andra faktiskt såg mig – på riktigt, utan fasader eller prestationer.
Det innebar att höra min egen röst uttala saker högt som jag inte ens hade vågat tänka för mig själv.
Och det innebar att långsamt, smärtsamt och ofta motvilligt börja lära mig hur man äter igen, hur man lever igen och hur man lyssnar på sin kropp i stället för på sjukdomen.

Jag hatade vissa dagar och ville fly andra, och många gånger tvivlade jag på att jag någonsin skulle klara det.
Men steg för steg, tugga för tugga och samtal för samtal började något faktiskt förändras.

Denna period var tuff, men i efterhand har det gett mig verktyg att inte behöva välja mellan diabetes och livet. För det går att hantera båda. 

Att bli friskare – och att våga tro på det

Jag tror inte på idén om att man en dag plötsligt “är frisk”. För mig har det varit mer som att sakta återvända till mig själv. Som att lägga tillbaka pusselbitar efter år av att riva ner dem.

Men jag kan säga det här med hela hjärtat:
Idag är jag friskare än jag någonsin trodde var möjligt.

Jag äter allt.
Jag tränar för att jag älskar min kropp – inte för att straffa den.
Jag hanterar min diabetes utan att låta den ta över allt.
Jag har en relation till mat som är mjukare, snällare, mänskligare.
Och jag är inte rädd längre. Inte på samma sätt.

Det är fortfarande ett hav ibland. Men jag trampar inte vatten längre. Jag flyter.
Jag simmar.
Och jag vet var min strand finns.
Det går. Även när det känns omöjligt.

Jag vet att det finns många med typ 1-diabetes som kämpar i det tysta. Som tror att allt skulle vara lättare om de bara åt mindre, räknade mer, kontrollerade hårdare. Jag vet hur lätt det är att glida dit.

Men jag vet också det här:

Du kan ta dig ur det.
Du kan bli fri.
Du kan hitta tillbaka till matglädje, styrka och trygghet.
Du kan leva ett liv där både du och din diabetes får plats – utan krig, utan rädsla.

Det kräver mod, tålamod och ofta fler tårar än man vill erkänna.
Men det är värt det.
Det är livet värt.

Och om jag kunde ta mig igenom det – då finns det hopp. Då finns det möjligheter. Då finns det en väg även för dig.

DIA.SE.725-01-DEC2025