Har ni någon gång hört ett sensor- eller pumplarm på stan? Eller sett någon med diabeteshjälpmedel? Det har jag gjort några gånger och den känslan av att se eller höra en främling med samma sjukdom är ganska härlig känsla! Det tycker i alla fall jag som inte kände till någon med typ 1 diabetes när jag själv insjuknade.  

Redan på akuten när diabetesen hade bekräftats bestämde jag mig för att inte försöka gömma den. Mycket för att det kändes jobbigt att lägga tid och energi på det, men också för att försöka äga den. Det är såklart aldrig roligt att få en sjukdom, men mycket av min osäkerhet som uppstod kring diabetesen berodde på alla fördomar som jag upplevde att det fanns i samhället (och fortfarande upplever). 

Som jag har nämnt i tidigare inlägg så har jag under många år jobbat med en ganska dålig självkänsla, en känsla av att ibland kanske inte riktigt duga. Den känslan förstärktes ganska mycket när jag helt plötsligt fick en sjukdom som innebar både synliga och hörbara hjälpmedel, samt mycket fördomar. Från att ha känt en osäkerhet kring att duga hos framför allt killar, kändes det nästan hopplöst efter diabetesdebuten. Hur skulle killar kunna gilla mig nu? Jag vet att känslan bara ligger hos mig och speglar mina egna tankar, men känslan kom och den ligger tyvärr fortfarande kvar.

Efter diagnosen blev jag också orolig för att nya personer skulle lära känna mig som ”Olivia med diabetes” och inte bara ”Olivia”. Jag började plugga kort efter debuten och jag skulle lära känna 140 nya personer. Japp, jag gömde diabetesen för dem... Jättedumt, jag vet! Jag är lite ledsen att jag gjorde så, men för mig tror jag att det var viktigt att fortfarande känna mig som mig. Nu vet de flesta i min klass och jag gömmer ingenting längre. Det har till och med visat sig nu att en av mina kursare fick typ 1 diabetes under första veckan av utbildningen, så jag var inte helt ensam! Tänk om jag hade varit mer öppen med det. Då hade jag kanske mött denna kursare tidigare och känt mig lite mindre ensam. 

Men utanför plugget har jag försökt vara så öppen så möjligt med att visa upp mina hjälpmedel, oavsett om jag känt mig bekväm eller ej. För mig har det varit väldigt viktigt att visa upp diabetesen både för min egen skull men framför allt för alla andra typ-ettor som kanske tycker att det är jobbigt. Själv blir jag ju otroligt glad när jag ser någon annan med typ 1 diabetes! 

Min första ”diabeteskompis” fick jag på grund av hon var öppen med sin diabetes. På hennes arm stod det tydligt ”Typ 1 Diabetes” och jag var tvungen att fråga henne om det var hon som hade det (hon var så framåt och enkel så det kändes inte fel att fråga). Typ 1 diabetes hade hon och sedan dess har vi haft kontakt! 

En av mina bästa kompisar som jag lärde känna på universitetet var också via diabetesen. Det var dock under den tiden när jag försökte gömma den. Jag skulle nämligen smygtitta på telefonen under en föreläsning vilket värde min sensor visade och tjejen bredvid mig hann se… ”Har du diabetes?” viskade hon glatt och berättade att hennes pappa också hade det (typ 1). Tack sensorn för det! 

Jag blir hela tiden mer och mer avslappnad när det kommer till min diabetes och efter dessa 3,5 år har jag insett att många faktiskt känner till sjukdomen på ett eller annat sätt, eller i alla fall fler än vad jag trodde. Däremot saknas det fortfarande alldeles för mycket kunskap och det finns fortfarande många fördomar… Men det är väl ännu en anledning till att vara öppen och visa upp det, så att fler kan lära sig?

Det är också alldeles för många typ-ettor som skäms över sin sjukdom och jag vill inspirera till en större öppenhet kring diabetesen! Många gånger är våra rädslor helt obefogade och de flesta runt omkring oss reflekterar inte alls över det som vi själva reflekterar över. Till er, små som stora, som känner/har känt en skam över diabetesen – min vän vars pappa har diabetes ville själv ha diabetes när hon var liten eftersom en jämnårig tjej i hennes närhet hade det. Hur coolt är inte det? 

Det är otroligt jobbigt att känna att man behöver gömma en ”del av sig” och det är framför allt superonödigt! Ska vi alla inte försöka bli bättre på att visa upp det som vi tycker är jobbigt? Tänk vilka möjligheter det skulle kunna skapa! En ny vän kanske? Jag ser i alla fall fram emot vad mer mina hjälpmedel kan leda till!

Jag vill äga min diabetes och idag bär jag min Dexcom G7 och Omnipod med stolthet. Det är ju ändå tack vare dem som livet med diabetes blir lite lättare. This is me, take it or leave it!

DIA.SE.726-01-DEC2025