Hej!!

Olivia heter jag och jag lever sedan 3 år tillbaka med typ 1 diabetes. Jag är 23 år gammal, bor i Skåne och har i skrivande stund genomfört mitt tredje år som läkarstudent. 

Förutom att leka bukspottskörtel 24 timmar om dygnet och plugga medicin består mitt liv av träning, kompisträffar, tid med familjen, serie- och filmmys i soffan samt att lära känna andra med relation till typ 1 diabetes genom mitt diabeteskonto @t1ddygnetrunt på Instagram. 

Som 20 år gammal, ett år efter studenten, var jag redo att bege mig ut i världen och resa runt. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb och skulle börja planera någon rolig resa när mitt immunförsvar valde att attackera min bukspottskörtel. 

Under april 2022 kom en trötthet som jag aldrig känt tidigare, en extrem törst på kvällarna och många toalettbesök på nätterna. Jag blev hungrigare och hungrigare, åt mer och mer, men vågen visade endast mindre och mindre. Ett telefonsamtal till vårdcentralen och jag fick beskedet att avvakta och återkomma om det blev värre. 

 Veckorna gick och symptomen blev fler. Jag fick en muntorrhet som var olidlig, framför allt efter att jag hade ätit mycket och ännu värre när jag hade ätit mycket sött. Några gånger var jag helt vit på tungan på grund av torrhet. I efterhand gissar jag att jag även fick svamp i underlivet för fy vad det kliade. På nätterna krampade mina ben och fötter och jag fick flera gånger ställa mig upp och sträcka ut musklerna. Till slut satte det sig på synen och jag kunde varken se Tv:n tydligt eller läsa mina sms på telefonen. 

Jag är ingen hypokondriker och därför hittade jag logiska förklaringar till alla mina symptom. Jag delade nog inte riktigt med mig av hur allvarligt det faktiskt var för familjen heller, så det var inte direkt någon som kunde säga åt mig att söka hjälp. Men när jag inte kunde läsa mammas sms en kväll kopplade hon att dimsyn kunde vara tecken på diabetes. Så dagen efter blev det ett andra telefonsamtal till vårdcentralen. In på provtagning och jag blev direkt skickad till akuten. Jag hade fått typ 1 diabetes. 20 juni 2022. 

Det väntade en ny vardag hemma och mina planer på att resa i väg avstyrdes. Jag hade under våren sökt in till universitet egentligen bara ”för att” och det var jag väldigt tacksam över just då, för vad annars skulle jag göra? Så inte nog med att få en ny vardag med konstant blodsockerkontroll, så flyttade jag även hemifrån och påbörjade en intensiv utbildning och studentliv med allt vad det innebär.

Jag hade ingen anknytning alls till typ 1 diabetes (eller någon form av diabetes) när jag insjuknade och det enda jag visste var egentligen att personer med sjukdomen kan få blodsockerfall och svimma. Jag hade samma fördomar som många andra i samhället och min första tanke var ”Kommer jag inte kunna fika igen?”. Någonstans visste jag att man kunde äta godis och sötsaker efter att vi på gymnasiet hade lyssnat på en exempelföreläsning inför Nationella Prov som hette ”Min lillebror har diabetes och kan äta godis”, men jag kom inte riktigt ihåg mer än titeln…

En annan rädsla som dök upp ganska snabbt var om detta var självförvållat. Jag har alltid varit aktiv av mig och ätit näringsrik mat, men jag har också älskat att frossa i mig godis, kakor, tårtor, glass och annat sött. Jag nämnde något om detta i bilen på vägen till akuten men mamma sade snabbt till mig att jag absolut inte hade orsakat detta och att jag inte hade kunnat göra något annorlunda. 

Efter två dagar på akuten och en MASSA ny information om diabetes förstod jag ganska snabbt att detta skulle komma att bli en rätt krävande sjukdom… och som det kontrollfreak och den perfektionisten jag är skulle den nya vardagen med att försöka hålla en bra, eller i mina ögon en perfekt, blodsockerkurva verkligen bli en utmaning. En utmaning som jag nu 3 år senare fortfarande kämpar med att släppa på ibland.

Jag insåg också ganska snabbt att det fanns och finns allt för många fördomar om typ 1 diabetes och allt för lite kunskap. Därför startade jag upp ett konto på Instagram för familj och vänner för att få dem och andra att förstå hur livet med typ 1 diabetes ser ut, slå hål på fördomar och informera om vad man måste göra om de farliga situationerna uppstår. Detta konto har efterhand vuxit och jag har fått kontakt med så otroligt många personer med anknytning till sjukdomen. Diabetescommunityt är fantastiskt på alla sätt och vis, för den här diabetesen är en väldigt ensam sjukdom i mina ögon. 

Jag har aldrig riktigt varit arg för att jag drabbades av det här. Absolut har jag varit frustrerad, ledsen och ibland känt mig uppgiven över det, men aldrig arg. Jag försöker i stället se det positiva och göra det bästa utav det, för jag tror att det blir lite lättare då. I de jobbiga stunderna när livet känns lite orättvist försöker jag hitta det jag kan vara tacksam över med denna sjukdom, exempelvis: 

- Jag är tacksam att jag fick uppleva hela min barndom och tonår utan sjukdomen.

- Jag är tacksam för att jag fick det 2022 med all teknik som finns! Idag använder jag Dexcom G6 och Omnipod, vilket verkligen underlättar vardagen.

- Jag är tacksam att all diabetesbehandling är gratis i Sverige.

- Jag är tacksam att jag fortfarande kan göra i princip allt jag vill, fast med mer planering. Det tar såklart mycket energi och tankeverksamhet men jag kan om jag vill! 

Jag vill tro att allt händer av en anledning och jag kan med handen på hjärtat efter dessa 3 år rada upp en ganska lång lista på alla positiva saker som diabetesen har gett mig.  

DIA.SE.675-01-SEP2025